En olycksdag i Lofoten
Ett enda ögonblick hade de hållit sig kvar på båtvalvet — det nästa sopades valvet rent av en jättevåg — och ingenting syntes av dem, som levat nyss.
En båt hade kapsejsat icke så långt från land. Två man räddades strax; två strax därefter och sist båten, sedan den passerat några bränningar.
Några båtar sades driva inåt västfjorden, sedan dess folk räddats. En båt hade tagits in till Hopen. — Ja, en olyckans dag var det.
Vad som skett vid de andra væren visste ingen och vi veta det icke ännu. Men vi vänta olycksbud och ingenting annat.
Mörkret föll på, men vi kunde icke kasta ankar. Återigen styrde vi till havs och sökte i alla riktningar tills klockan var tolv. Stämningen ombord var ohygglig. Oss var icke givet att se något denna dag. Icke ett båtvalv, icke ett liv, ingenting mer än sjön och ovädersluften, Vaagekallen och det brinnande vargögat från det lilla fyrtornet.
188
