I midnattssol
Följer man hans väg och viker av till vänster, där den grenar sig, kommer man på en kort stund till lantbruksskolan. Corps de logiets ena hörnrum var för hundrade år sedan bebott av sedermera fransmännens konung Ludvig Filip den tid han levde i landsflykt som prins. Hans rum är orört och hans nordlandshistoria lever än. Man vet mycket om hans äventyr och hans illegitima avkomlingar i Salten och Ofoten.
Luften är i natt full av en åska, som aldrig kommer, och ett regn, som vi vänta på i dessa solheta dagar.
Molnen äro violetta och röda. Fjälltopparna stå i ljusare rött och deras eviga snö 1 illande rött — i midnattssol.
Saltenfjords vatten är som blod, så ock Beierfjordens, Nordlands egendomligaste fjord, trång, märkvärdig, fylld av besynnerligheter. Det var där som en man för några år sedan på en natt stängde in sill för 40.000 kronor. Något platt, glänsande rött och långt synes däröver och bakom på fjällen.
Svartisen. En isbrå, som är femtio kilometer lång och tio bred, den andra i ordningen i Europa. Turister i tusental besöka den under sommaren och förvånas över att se kornet mogna och morötter bli stora alldeles intill den väldiga isen, som styckvis stupar i fjordvattnet. Där knäpper och bullrar det alltid, då den förfärliga massan skrider fram — och moränen rasslar.
Från Svartisen sträcker sig en kedja av de elegantaste fjäll, en del med pyramidsidor skurna efter linjal. Längst i öster — Saulo — i gamla Sverige! Toppen sticker upp bakom en låg och jämnskuren fjällrygg, vacker, naken och röd. Och i närheten Sulitjelmatopparna i snöns solbelysta karamellsfärg och fjällets allvarliga svarta, där stupen äro, och ingen snö kan fastna.
Detta griper — att långt ute i havet på andra sidan den 15 mil
198
