Ned med dem som tala om krig
Stackars Gud! säger man. Vet han på vilken sida han skall stå? I Sverige får han äran vara storsvensk. I Norge har ni sett den här poesin?
Hurra för det rene flag,
det tegn paa himlens sag!
Nu fara onda andar i många av dem, som skriva om unionsfrågorna — såsom de under den bibliska tiden foro in i andra svinahjordar. Ja, svinen i judalandet kunde man slakta ned och slå petroleum på.
Men…
Från ett bekant, lärt håll, ha under årens lopp utgått försök till historia, som skolat visa Sveriges rätt att betrakta Norge som inkorporerad provins, om det funnit så för gott. Från andra håll ha gjorts uppmaningar till krig.
En riksdagsman har kallat Kielertraktaten en norsk lögn. Och så vidare.
Tror ni, att norrmännen känt broderskärleken ökas av slikt, eller tror någon att alla dessa funderingar i tal och skrift gjort någon nytta — — låtit saken avancera i det förnuftiga?
Hur är det i Sverige?
Har Björnsons politiska verksamhet — eller Ullmans — eller Lövlands — eller Arne Garborgs gjort Sveriges norskvänlighet större? Jag tänker, att ni ännu minnas Alexander Kiellands ord om ”Tordenskjold och hans ”lystige latter”. Och — är det icke ljuvligt att läsa den målsträvande och svenskhatande skalden Per Sivles dumma värs, som detta år ideligen spottat på Sverige!
Så kommer en stor hop tidningar i bägge landen. Ha de troget
204
