Ned med dem som tala om krig
givit sina läsare till livs dessa enskildas brottsliga ord och skriverier — eller ha de det icke?
Ha de svenska förtegat en norsk mans dåraktiga tal eller ha de norska förtegat en svensks? Nej. Allt, som kunnat såra folket, har fått trycksvärtans ödesdigra liv. Men det goda, rättvisa, sansade, som sagts, der har sällan kommit fram: det har icke hjälpts på väg, det har icke upprepats på torgen, det har icke bitit sig fast, det frågar ingen efter.
Stortingsmän och riksdagsmän ha vetat, att de icke talat för lyckta dörrar, men att deras ord skolat nå fram till rikenas alla bygder.
Tidningsmännen ha vetat, att varje ont ord, som de återgivit eller själva hittat på, varit en ond sådd till onda skördar.
Och likväl ha de förra förälskat sig i sitt stora mod att tala ur skägget eller lige fra leveren och bara givit hals — och de senare ha suttit på sina stolar och skrivit med sina pennor och låtit de stora orden och det feta fläsket gå ut i världen och göra det ont var.
Ni vill veta, hurudan stämningen mot Sverige är, här i
Nordlanden.
Om man tänker på, att även hit nått allt, som kunnat hetsa och skapa hat, att även här finnas missionärer för splitets lära — får man vara glad över, att den är så genomgående svenskvänlig som den är!
Nordlanden äro övervägande vänstersinnade landsändar, men ha icke på många år varit så politiskt intresserade som nu. Här har under de senaste åren agiterats mycket — själve Sivert Nielsen har arbetat sig hes och svettig mången gång — och att vänstern är
205
