Ned med dem som tala om krig
talrikare, får man icke undra på. Den har lockat med norsk utrikesminister, norska konsuler och allmän rösträtt. Jag tänker på att Åkerhjelm på sin tid också hjälpte till med att i en hast framställa en hop vänsterfolk.
Nu är det så, att de, som arbeta för något nytt, alltid gå fram med större våldsamhet än de som hålla tillbaka. De bullra mer, ty det ligger så nära till hands att göra det, då de ha viktiga ting att trumfa in i det tröga folket. Därför skall man också av anförarna för det nya få höra en mängd starka och väckande ord, som icke varit så illa menade som de höras, ty det starka och väckande har ofta i hastigheten blivit det utmanande och skärande — därför att eftertanken råkat komma fem minuter efter tågets avgång.
Man må alltså se till rättvisan i den sak, som förfäktas, och icke fästa sig vid de yra och sårande orden. Här i staden finnes en jurist, som håller på att arbeta sig upp till en politisk person. Han hatar icke Sverige som man skulle tro av hans ord — ty det händer ingen enda gång att vi mötas utan att han mobiliserar norska krigsmakten emot mig och de andra svenskarna. Han anordnar guerillakrig emot mig och dräper mig med ett Krag-Jörgensen-gevär från ett bakhåll. Han sänder Ryssland emot mig och jag kan ingenting annat göra än lida nederlag. Han förgiftar det vatten, som jag skall dricka, och den mat som jag köper av honom. Han står på stranden och grinar gott, då jag kommer gående med en pansarbåt och söker farleden i en fjord.
Och då kriget är slut, och jag skall pacificera honom (om jag har vunnit), så säger han att han skall lönnmörda mig, varhelst jag går i hans land.
Han har i det stora hela rätt, men varför skall han mobilisera,
206
