Ned med dem som tala om krig
De äro icke sin mors bästa barn. Sulitjelma stora kopparverk är deras huvudstad.
Huru många gånger under arbetarnas resor fram och åter har det icke hänt, att Bodö på en gång fått besök av stora hopar av dem. Då är det icke fred i staden. Jag skall icke fästa mig vid de kära landsmännens skrän och skrik, svordomar och okvädinsord — bara tala om att de äro farliga, om man icke går ur vägen för dem. Sitt huvudkvarter i staden ha de hos en illa beryktad kvinna och hon är svenska.
Begås en våldsamhet här i trakten, är det icke sällsynt att vederbörande är svensk.
En och annan fockas naturligtvis, men det är nästan rörande att se, huru fördragsamma norrmännen äro emot dem, Låt det ske, att en landsända i Sverige blir föremål för invasion av norskt slödder (och inga hyggliga norrmän) år efter år. Låt det ske att de flesta fyllhundar och svärjande individer på gatorna äro norrmän och att en och annan av de få bildade, inflyttade norrmännen äro svärjande, drickande, nattsjungande gentlemän — och säg mig sedan, att denna svenska landsända gott kan fördraga norrmän!
Men detta göra de här med svenskarna, trots allt. Vad bevisar det?
Det hände sig i mars under Lofotsfisket, att i fiskeveret Stamsund lönnkrögeriet gick över alla gränser för det fördragliga. Fiskarena samlade sig (de voro tusental) och stormade några av de värsta hålorna, slogo sönder brännvinsflaskorna och tömde faten. De nödgades själva taga saken om händer för att få nattro i det stora fiskeværet. Fiskepolisen gjorde icke sin plikt.
Härunder hände sig att en av lönnkrögarna, som var svensk, sköt flera skott in i folkmassan och sårade en del. Han blev icke
208
