Gamla Ådalen
till, de som kommit. Detta skedde fordom, men år kan ingen säga. Sägnen berättar märkeliga ting om denna dag i den avlägsna tiden. Vad icke sägnen vet, ha ristningarna på de svarta hällarna i forsen nyligen berättat, ehuru icke allt. Men tiden kallas enigt bronsåldern.
Ypperligt inhuggna figurer i hällarna berätta detta: ”Hit kommo segelkunniga män, sedan de lämnat sina drakar vid spakvattnets slut. Här fingo de mycket lax och hit drevo de älgar, som sögos ned i forsen och föllo ett lätt byte under och nedanför fallen”. För den, som kan teckna själv, eller med kärlek ser djuren i deras former, honom är en annan historia given därjämte: ingen klen artist var den bronsålderman, som gjort figurerna. Av de hundratal som ännu — somliga ¼ tum djupa — finnas kvar, förråder ingen klåparen, utan alla samma mästarehand. Älgens långa mule och höga manke, hans rörelser och hela staturen äro ypperliga, ehuru intet av djuren har mer än ett framben och ett bakben.
Efter dessa första tiders folk funnos i fjor stensatta gravar.
Om man ville aldrig så litet författa, skulle man av den följande stridfyllda tiden kunna göra en vacker kolorerad plansch, då man får sätta sina tacksamt dimmiga figurer i den violetta, sagofyllda stämning, som den trolska Ådalen äger ännu. Ack, vad vackert än många trakter äga, intet griper, kastar en in i sagor och sägner som detta land med sina mörka klyftor och steniga strömmar, som gå svarta och vita på djupet.
Det är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!
Detta är Ådalen, stämningarnas ådal, laxens ådal, sagornas lund, sommardagens ådal med kärvhet i färgen, sommarnattens väna
44
