Gamla Ådalen
skönhet, då södra bergen äro violetta i gult och de norra i grönt och svart; högvattnets land med vatten i virvlar och edor, lågvattnets, med slipade stenars hjässor i ljuset, vinterdagens dimmiga ådal — då forsen fräser som en jättekatt invid ditt öra. — Den viskar om mycket ännu, denna jordremsa vid det mörka rinnande vattnet.
Jag säger: det är en mor, som berättar sagor så länge du vill höra. Vinden tjuter över ditt öra och kommer från norr. Då vet du att köld skall bli, när Åkvisslans fräs stiger över nejden och innesluter dig i en hotfull kupa av brus från fjällsidan. En len vind kommer från Golfströmmen. Då ger Kilforsen ett orgelackord, som du kan höra en mil. Vattniga södervindar segla fram. Ur sin djupa sänka av 200 fot berättar dig Nämforsen detta, om ock vinden är så svag, att ditt uppsträckta våta finger icke kan känna kyla på någon sida.
Här bor du i en kupa av forsars brus från alla håll.
Höstvinden far genom kornhässjorna, som du väl många gånger som barn hört med skräck; vid ladulängan går tröskmaskinen till sent in på lördagskvällen; slutflyttet går med brak och dunder av lossnade bröter vid fallhuven, där timmerkaret står.
Locklåtar komma från skogen. I de branta sluttningarna vid älven gå fläckiga kor upp och ned och beta på hösten. Skällorna gå i alla tonarter. Vid en liten eld sitta vallhjonen och deras gälla stämmor gå fram och tillbaka med skärpa över vattnet. Röken stiger uppåt. Ser du i vattnet, går den nedåt, och alla dina kor och får och getter röra sig upp och ned, och myrens sida speglas i en färgvalör, som, vad färg den äger, ger intryck av sammet. En båt ror över. Då den är uti det ljusa, som speglar luft, ser du en fin linje efter båten; i den sitter gädd-draget. Strax därpå
45
