Kärnfolk
från nedra fallet eller fjällvinden Åkvisslans breda ljudström ned genom dalen, råmade stenen i vindstilla och tysta nätter, då vattnet gick över honom. Av detta hade han sitt namn.
Nu, som var man vet, vilar laxen på dylika ställen, då han tröttnat i strömmen, och där fångas han gärna.
Bönderna på södra sidan hade nätfiske där, därför att råmstenen låg inom deras vattenrätt; norrborna tittade avundsjukt på, satte sina nät på sin sida, men funno ingenting att tala om.
Största bond’ på södra sidan hette Zakris och hade halvparten av allt som ficks. Största bond’ norr om ån hette Kerstop, och han tog åt sig halvparten av all norråböndernas förargelse.
För varje gång han gick ned till ”inget”, funderade han på talande utvägar att få laxen att gå efter norra fåran.
Sent en halvljus sommarnatt rodde han ut på älven och hade en konstig maskin i båten.
Nu var råmstenen så byggd, att övre kanten stod smal och hög; nedanför var en fördjupning med väggar och i den satte han en kvarnkall, gjorde den gott fast, såg till att den var rörlig och rodde in i nipans djupa skugga.
Dagen därpå stod han bakom en lada och åsåg söråböndernas vittje. Inte ett liv! ”Jojo”, sa’ Kerstop. Följande dag på samma sätt. Inte en fena! ”Betänk”, sa’ Kerstop. Han hörde hur de åkallade avgrundsfursten.
Tredje dagen hade han sina egna nät ute, men såg först på de andras vittje. Inte ett liv! ”Ja, men besitta”, sa’ Kerstop. Han hörde hur förbannelserna korsade varandra.
Först då han såg den sista bomullsjackan försvinna bakom nipkrönet, rodde han ut och tog ur sina egna nät en hop silverfjälliga laxar.
49
