Kärnfolk
sig och drog ut fönsterspikarna — men då öppnade hon fönstret och talade skarpt.
— Du far vilt fram, sade hon — skäms du ingenting. Du är slagskämpe, du tuggar snus, du dricker brännvin, du bedrar flickor — och du — du kan gå din väg. Håll dig norr om ån.
Året därpå vid samma tid var dock Imbär hans. Hur det gått är för långt att här förtälja. Han gick nu över varje vecka, men vad han icke visste, var att skvallret också gick.
En höstkväll knackade han på.
Mjuka steg gingo inne i den stora stugan, köksdörren vände sig, stegen blevo betänksammare i farstun, men dörren öppnades. Det första han kände var icke en kyss, utan ett brännande slag över ansiktet, och med det steg Zakris ut på bron i bara skjortan. Zakris slog en gång till så att Olle tog ett baksteg. Ett enda ögonblick tänkte han på Imbär, det andra steg det rött för hans ögon, och den natten vart gubben Zakris genompiskad.
— Ni har burit hat till far, sa’ han och slog, hat till mig, och slog på nytt. Feg var du, gubbstut, då du förstörde laxnoten för far. Vill du känna på? — och det sa’ skvatt i gubben. En usling var du, då du med mång’ mans hjälp gjorde hans liv kort genom hugg och slag — här har du kapitalet, storbonde — klatsch — här har du räntan och den är större — klatsch — kom med drängar och släkt — klatsch!
Men så kom han ihåg Imbär och att de nu skulle bli längre ifrån varann än någonsin förr — och med det släppte han gubben och gick!
På långt och länge var han ej över.
Imbär gick heller aldrig på en dans. Zakris såg han ej till och ensam gick han: folk steg ur vägen. Han försökte att rita till ett
52
