Kärnfolk
brev åt henne, men kunde aldrig förmå sig att bedja någon bära det över. Det brände som eld i honom, och då kastade han harven lätt som en sticka; det sög i honom och då manade han hästarna för plogen, så att det nästan gick i trav.
En lördagskväll på senhösten satte han in sina ångande kampar tidigare än vanligt; — de hade hela dagen jagats fram och tillbaka på en nyplöjning. Olle gick in i stugan, åt just ingenting, satt och stirrade över ån. Så slog han näven i bordet och begärde varmt vatten. Gumman, som hade lika respekt för sonen som för Kerstop, gammalt i världen, fick brått.
En stund därpå satt hon i fönstret tårögd och med tjockt i halsen.
Olle gick nyrakad och fin ned för lägdorna och försvann bakom storladan. Gumman satt och bidde. En handvändning därefter såg hon honom ro fram och tillbaka med sin utter, men hon förstod nog att harrfisket var icke allvarligt menat den gången.
Först då mörkret stod så tjockt som en vägg, gick hon suckande till spisen och satte på kaffepannan.
Dagen därpå var Olle ej från sin säng — illa flidd, skamsen och tyst.
Ute i bygden talades mycket om den nattens händelser. Olle var tuktad, det var visst och sant. Han hade råkat på övermakten. Men fritt var det inte att icke det var en liten heder i det nederlaget. Må veta! Utmana en så hårdhänt karl som Zakris, ro fram och tillbaka hälgdagsklädd på ån och visa vart hågen stod och resan skulle gå, och så gå rakt på gården, då alla visste han var i farten. Här visste de att berätta: det hade varit Zakris och drängarna hans. Där visste man att berätta: all släkten i byn hade haft käppar och störar med sig, då de gått till Zakris på kvällen och
53
