Kärnfolk
klappade varje häst, talade till grisarna, lockade hönsen och gav dem korn; såg på allting, som om det varit för sista gången.
Så kom det för honom, att båten ej var uppdragen för vintern. Den tanken naglade fast honom, där han stod. Det började brinna i honom, och utan att tänka på vad han gjorde gick han stigen ned genom dalen. Båten låg flott och vacker. Han var tvungen att ro — och hur det bar sig var han över ån och stod framför gården, där Imbär bodde.
Den kvällen träffades han och gubben Zakris igen. Då gubben öppnade dörren och såg vem det var, försökte han att okväda, men han var så tjock i halsen, så där hördes inte ett knyst. Olle sade heller ingenting, skulle endast skjuta gubben åt sidan och gå in: ”Jag skall bara säja Imbär ett par ord”, sa’ han.
Gubben som en pil efter en ugnsraka och började damma på. ”Skall det så gälla livet, så in skall du inte.”
Det vart nu deras sista nappatag. ”Jag ville slippa slå dig”, väste han till gubben och fick honom över livet. Zakris släppte rakan och dammade på med knytnävarna. Olle böjde ned huvudet, lyfte gubben lätt som en vante och bar honom fram och åter, tänkte ett slag på att kasta ut honom på gården och stänga dörren och gå in till flickan, men kallt var det och gubben var halvnaken även den gången. Ingen sade ett ord. Zakris var för stursk att ropa på hjälp. I den mörka förstugan prasslade gubbens skjorta uppe vid axlarna, då han försökte krypa ur taget; det knakade till i lemmarna; det pustades duktigt och en och annan gång sade det törn i väggen, då en fot stötte till. Hunden började skälla ute på gården.
Men nu vart Olle ursinnig av smärta. Han kände hur den andres tänder beto sig fast i hans axel. Det gjorde så vansinnigt ont.
55
