Kärnfolk
gilge i sin snipa, men det troddes, att där gick biljetter dem emellan.
Då kom den stora händelsen.
På hösten dog den gamle riksdagsmannen och nu skulle väljas en ny. Hur det var kunde ingen annan socken i tingslaget tävla med denne uti att hava goda män. Men största parterna tillhörde våra två fiender. Zakris gjorde sitt för att skälla ner motståndaren, ja det antogs att det var han, som var upphovsman till de fula plakaten om motståndaren, som en natt spikades upp på mångahanda ställen, som voro i ögonen fallande, Där kallades avlidne Kerstop en tjuvfiskare och en tjuv rätt och slätt — och Olle en hemgångsman och våldsmänniska, som ej borde få gå lös.
På detta svarade Olle i länstidningen med en avsägelse — och icke nog med det — han föreslog Zakris Månsson — och icke nog med det — han visade klart och tydligt på en livsgärning större än mångens, på ett anseende mer än någon hade, på en rättskaffens vilja, som få ägde, och allt detta var Zakris Månsson. Och icke nog med det — han lät trycka valsedlar, en okänd sak i trakten, lät sina drängar fara utsocknes och dela ut dem, och på alla valsedlarna stod gubbens namn i sirliga stilar.
Under allt detta kom vintern oväntad. Den tiden var det nog, att den skulle komma, men gamla märken hade sagt: ingen snö före pålsmässa.
Zakris satt nere vid färjsundet och läste i tidningen Olles avsägelse och svor åt stor-ån. Hit hade han kommit, hem kunde han ej komma.
Isen flöt så tätt, att där var inte hopp att kunna sticka en åra mellan styckena. Det hade gått an att försöka, om icke forsen legat endast ett par hundra alnar nedanför, och genom den hade
58
