Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/65

Den här sidan har korrekturlästs

Kärnfolk

ingen annan än en Åselepojk farit med livet, och han hade hädat Gud sedan strömmen fört honom hälbrägda in i storedan.

Olle var ett stycke ifrån och sågade ved, tittade ibland ut på älven, ibland över till gubben och gick äntligen ifrån sågbocken för att språka med färjmannen, som också längtade över till sin stuga.

Då hände det märkliga.

— Jaså, sade Zakris, ni håll’ på såga ved?

— Ja-a-a.

— Jojo.

Därpå vart det paus.

— Varför vill du inte — — — varför har du satt in det här?

— Det syns väl i motiveringen.

— Motiveringen — motiveringen?

— Ja, det skäl, som jag ger för’et begrips.

— Jaså, jo-jo.

Ny paus.

— Det är märkvärdigt vad ån flyter. Slikt har jag aldrig sett. Inte lär jag komma hem i dag.

— Ni ska’ inte komma bort, om ni blir hos mej över natten.

— Är du stollig, karl? Det kan väl aller bli — här i livet.

— Ni är välkommen — och det utan baktankar. Om ni vill vara rättvis, är ni pockad att tro det.

— Jaså — hm — mmm.

Zakris Månsson lade in en snushop bakom oxeltänderna och såg fundersam över ån. Den flöt allt tätare. Kantstött is stöttes än mera. De gröna fräsande blocken filades ännu rundare. Svart gick vattnet emellan dem, men ej blankt. Svängde styckena så där vart större öppning, frös strax en ny tunn skiva emellan dem. Kläm-

59