Kärnfolk
jag ror över, jag skall över i denna dag! Nu strax! Men — och han skakade näven framför gubben Zakris — kommer jag väl och vackert över och ni mokkar efteråt, så ska’ jag — ska’ jag — jag vet inte vad jag ska’.
Med det sprang han ned till färjmannens båt, sedan han först satt ägarn på huvudet, då han ville hejda honom.
Ut rodde han ur viken, där båten låg. Det väste framför kölen. Första årtagen såg han på årorna. De andra på håen och håvidforna. Det var bra don.
På stranden skreko karlarna. Vad, hörde han ej — föresatte sig att inte höra. Nu gällde det Imbär och lyckan med henne!
Efter stranden låg isen landfast, en sträcka av tio alnars bredd. Han försökte att kila sig emellan den och flyt-isen; några alnar gick det, så stannade han och var fastkilad. Några ögonblick därefter var han på väg igen, men stötte ut från landkallen. Smått gick det; det tog törn varje ögonblick. Än måste stäven vändas rakt uppför floden, än rakt utför, för att klarera de största blocken. Åran slant, och som i en dröm kavade han med den, utan att märka, att han intet årvatten hade.
Skymningen föll på. Det såg han ej förr, än han var instängd från alla håll, ett gott stycke ute. Färjstället hade han haft under sig, då han började. Nu var det ovanför. Forsen hördes närmare och tjöt högt. Imbär sprang efter södra stranden, gubbarna efter den norra. Han såg så tydligt hur Zakris slant på stenarna, sprang och slant. De fäktade med armarna som druckna, och rop hörde han som i ett långt fjärran, inte längre det var.
Olle hoppade ur båten och drog den med sig. Fjällsnipor äro lätta. Undan gick det för livet. Då båtens för nådde vatten, tog han itu med alla krafter och satte den i ett hujande över till nästa
61
