Kärnfolk
is, sprang över båten i tre hopp, högg uti och drog. Här gjorde älven en krökning och vart smalare. Isen packade sig så att blocken knappast kunde skiljas ifrån varandra. Bakom udden började floden luta till fors — forsens olycksbringande sugning.
På stranden frågade vid det ögonblick färjkarlen gubben Zakris:
Hur sker dråp? Zakris ögon stodo vidöppna, öron hade han inga då. Hur kunde Olle stå och se sig omkring? — och han ropade. Visste han ej, att det skulle vara för sent efter några minuter? — och han skrek, men vad han skrek, visste han ej. ”Nu går han ifrån båten med en åra i handen, som han stöter i isen. Nu börjar han springa — det går aldrig väl.”
Zakris sprang efter stranden, föll och steg opp, föll och steg opp. Han skulle jämt ha ögonen på honom därute i skymningen, som han nyss velat se död, men som nu var honom så — — han kunde icke neka till, att det var den värsta karl och den duktigaste han kände.
Men ute sprang Olle — stannade — gick runt omkring och såg — stötte med åran — tog fart och hoppade — sprang rakt emot forsen — vände rätt upp emot färjstugan — steg ned ibland och försvann till hälften — stod nästa stund hög och rak som en fura! Allting gick för hans ögon i grönt. Isen skimrade med fosforsken; det väste från forsen och väsandet tonade grönt, så vansinnigt det nu var. Nu trängde sig stränderna närmare varandra. Gnyet av det som flöt växte till ett larm. Blocken sköto upp och bräcktes; det knastrade och smällde, skalv och försköt sig. Isstyckena rasade som vilda djur, brottades, slogo ned varandra, redo på varandra som i brunst, och från landkallen smällde det som om någon stått där och skjutit in i det fräsande, gröna helvetet.
Han som sprang därute, glömde aldrig denna dag; hur is stack
62
