Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/70

Den här sidan har korrekturlästs

Kärnfolk

upp där foten skulle sättas; hur en ränna öppnade sitt svarta, kisande öga, där han skulle stiga; hur de naggade, gröna blocken lossnade ur trängseln, svängde in i forsens sug och försvunno; hur blodet flutit honom rött och varmt om händerna efter isens bett, då han fallit: och då båten, svart och smäcker, svängts ned i virvlarna och gått nedför — nedför, till dess den med en halvkantring försvunnit i översta fallet, hur han då kände det, mindes han livet igenom, men kunde aldrig ge ord däråt.

Flottningsbolagets stora timmerdelare vid forshuvudet stack fram ur skymningen och kom närmare. Den tycktes flyta som ett mastlöst skepp, och mot bogen smällde det, knakade det och väsnades, och gröna, stora skivor av is lade sig upp efter dess sidor, välvde om, brusto, gingo in i det vita skummet och syntes ej mera.

Allt såg han, som sprang för livet.

Imbär var ej långt ifrån honom. Han skulle kunnat tala med henne, därifrån han var, — det var länge sen sist. Men han hade en ting framför sig, som kom honom att rådvill springa, som galen löpa fram och tillbaka: vatten. Han kände så väl till det stället. Just så långt vågade folk ro efter stranden, som dit. Här gick en och annan liten svartkrusig sugvirvel som på försök, och där nedanför — det tjänade ingenting till att tänka på slikt! Där stod Imbär och väntade. Mellan henne och honom stucko svarta stenar upp ur bläcket — som lycka var: här var icke vatten att drunkna uti. Ännu några steg sprang han uppför. Imbär höll jämn höjd efter stranden. Han hörde att hon ropade — och med det tog han fart och hoppade så långt han kunde.

Tunn isskorpa rev sönder hans ansikte, då han dök upp igen; händerna voro trasiga förut. Det var att slå sönder med hela armen för varje simtag; — han låg djupt och flämtande. Imbär stod

64