Den här sidan har korrekturlästs
Kärnfolk
så hög och vacker — och han var så djupt, att han väl aldrig kunde nå upp till henne. Att han hållit sig fast vid en sten och vilat, mindes han sedan, och att han måtte ha simmat ytterligare, trodde han, men att Imbär stått i vattnet till axlarna, långt innan han nådde henne, var alldeles säkert.
Så stodo de våta människobarnen och kände sig varma, medan deras kläder fröso till is, och på andra stranden skrek Zakris och svängde sin mössa i jubel, då han såg dem givna åt lyckan.
65
