Historien om Gunnel
Han sparkade sin näverkont längre in under bänken och lyfte sina blå ögon mot den andre.
— — ”Ni kommer och säger, att ni känner en egendomlig sympati för mig, som ni aldrig har sett förr! Henne skulle ni ha älskat!”
De blå ögonen släppte icke sitt tag. Nu sågo de hur den andre liksom kröp samman och fick ett ännu stelare ansikte. Så gick den blå blicken till en elegant resväska, som vände mot honom en silverplåt med vackert namn. Han nickade för sig själv.
— — ”Ja, se, det hade hänt henne en olycka en solig sommardag … och så fick hon en annan olycka, och det var ett barn — det var jag. Förr hade hon gått som ett ljust och fagert människotroll på sin sätervall och sjungit och diktat solsken från morgon till kväll, så det blixtrade och blänkte om henne … jag fick aldrig höra henne sjunga solsken …”
Han såg på den andre och så ljöd åter hans stilla, tankfulla röst:
— — ”och den jag har att tacka för det — honom har jag förbannat så länge jag haft det vettet … Jag sitter här och berättar er en historia, som icke intresserar er … och passagerarna gå fram och tillbaka och undra på att en yngling från fjällen och en fin herre från Stockholm eller Uppsala ha så mycket att överlägga om … och bondbyarna på ömse stränder tåga gröna förbi i midsommarsol … och livet kan vara vackert ibland … men ingenstans kan jag glömma, att jag har några förbannelser att dagligen läsa över en okänd man … Jag tror ni fryser mitt på heta sommardagen …!
Ja, gråt fick jag över vaggan min — och underliga poesier. Kärlek fick jag över allting annat. Hur hon kunde kyssa och
68
