Historien om Gunnel
viska ’gossen min — gossen min!’ kan ni icke fatta. Hade ni fått en kyss av henne, skulle den aldrig gått ur ert minne. Ja, Gunnel Björklid kunde kyssa … gud vet vem som lärt henne …”
Professorn kastade en hastig blick på den unge mannen och mötte ett par kallt illmariga ögon.
”— — och det doftade alltid skog av henne, då jag borrade min lilla näsa intill hennes barm … skog och förunderlighet … och någonting av ett fagert fjärran, som jag fattade och njöt, men som jag aldrig kunnat kalla vid namn …”
Den äldre satt stel och tyst.
— — “De ha berättat mig mycket om henne, de som kände henne i hennes sprudlande ungdomstid. Märkligt folk hela högen, skall ni tro. Det diktades mycket i denna avsides fjälldal och där levde folket två liv. Det ena gick med dem i dagligdags stök hemma vid de grå husen. Det andra följde dem i skogen, bodde med dem på sätervallen, var samman med dem i de små vattensågarna och skvaltkvarnarna, tumlade på hästtomman, lät dem gå vilse av trolleri på en myr, hojade till dem från gran och fur, berg och lid. — Tänk, om ni kunde begripa allt det där! Det livet gick aldrig över Lappmyrhöjden utan att känna en underlig händelse vara i faggorna och trampade aldrig en fäbodvall i kvällningen utan att ly efter viterhundarna, som skälla två glävs i taget — eller rysa till de hemlighetsfullas barn, som gråta under störesgolvet. Slikt satte ibland sådan fart i de drygaste bondgubbar, att näverskorna piskade deras okammade nackmanar — efter stigen — framåt liden — utför byvägen — hem till stugan. — För ett folk att leva i dikt, herr — professor?
Folket därhemma — det var kåda, linnea och nattvaka.
Jag ser så tydligt min fjällby — grå hus i klunga för att icke
69
