Historien om Gunnel
vara så bittert allena, då vintern står mörk över landet. Deras glimmande fönstergluggar kan man gärna taga för ögonen av en hop vargar. Men under sommarnattens ljus ligga de som en flock getter och vänta på solen …
Ni har naturligtvis aldrig hört talas om Gunnel med historierna. Då hon gick förbi med sin inåtvända sagoblick och sin guldfläta på ryggen, nickade alla gummor och värmdes alla gubbar, och ynglingarna fingo sugande hjärtelängtan. — Ni har naturligtvis aldrig hört Gunnel berätta — men gud vet var hon tog sin färg ifrån! En historia var violett och vemodig med dunkla figurer, som rörde sig i skymningen. En annan var blågrå. Det var en historia i insjöns dimma en höstmorgon. Lommen skrek gärna i en sådan. — Eller satt hon, ljushårig och blåögd, och kastade lyssnaren in i en händelse, som var blixtrande gul i skinande sol. Och mitt i allt kunde man höra tranan ropa och koskällan pingla från lövskogen …
Hon, Gunnel, som var så vek, lade en dag sina späda fingrar om min hals och klämde till. Då grät hon och skrek ett mansnamn, som jag aldrig förr hade hört. Ingen hette så i vår bygd. Jag tror — tror icke ni som jag, att det var namnet på någon, som hade blivit långt borta ifrån henne — som hon ville kalla tillbaka …”
Han log, då han såg den andre skakas av en rysning.
— — ”att glömma”, sade han så sakta, som om han velat pina någon, ”att glömma det man hör i en dylik stund gör ingen människa … Vad tror ni? Då mitt högst älskade på jorden går från förståndet av sorg — skulle jag glömma vad jag hörde, då jag hade hennes små järnhänder på strupen min? — Men det gjorde jag. Jag var för ung att begripa, att den dag skulle komma, då jag
70
