Historien om Gunnel
hade något att tala med den där herrn om … Tror ni icke, som jag, att det var namnet på den, som hade lupit ifrån henne och mig?”
Han lade handen på professorns axel och sade stillsamt:
“Ibland har jag längtat efter att tala en sansad mans sansade ord med den främling, som kom henne att gråta under dessa år. Jag ville se honom — Gunnels sommarkung — jag, som är hennes sagoprins. Gud för en karl han må ha varit, den solskensdag han med ungdomens och kärlekens rätt tog Gunnel! Jag ville ha honom här framför mig och tala med honom som jag talar med er, stillsamt och sakta, och lika innerligt som stillsamt förbanna honom. Han skulle icke höra orden, icke märka någon brist på förbindlighet, men jag hoppas att han förr eller senare skulle må gott av mina bönesuckar.”
”Nej — nej — säg icke så!” sade professorn med tjock röst.
Gunnels vackra gosse, diktaren, knäppte sina händer om knäet och såg ut mot solskenet.
”Håhaå, håhå”, tänkte han. ”Ja, är du den jag tror, skall jag draga dig vid benen, ditt gamla murmeldjur. Finns det en själ, som ropar i denne gamle laban, skall han få sin svåra stund i denna dag!”
Nu åter professorn:
”Var icke bärgningen svår och livet torftigt i obygden? Hörde hon aldrig av främlingen ifråga?”
”Pengar, menar ni? Jo, hon fick ett penningbrev. Tänk, att han sände henne pengar … var det icke styggt? Var det icke? Fy fan … Den dagen hon fick det brevet sjönk hon ihop på brosteget och hennes runda skuldror skälvde och skakade. Jag vill säga, att därmed var hennes sommarsaga riktigt slut. Hon gick
71
