Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/78

Den här sidan har korrekturlästs

Historien om Gunnel

i förstone och ordnade ivrigt med sitt hus för vintern. Det var svagår det året. På hennes hemman hade frosten stigit vitklädd ur kärret och bitit stridkornet så att det dog. Hon var rastlös några dagar, men mumlade vart hon gick: ”Måste tänka på det här — måste tänka på det här. Det går över mitt förstånd vad det nu skall bli av mig.” Men efter den tiden satt hon ofta hopkrupen, med det storrandiga förklädet kastat över sitt huvud, och försökte att bara inte tänka på det där — icke tänka på det där — icke tänka på det där …

Den fattiga jordremsan vid det mörka rinnande vattnet såg denna höst en förtvivlad kvinna vanka omkring, se och lyssna. Hade nordan blåst länge och gingo små vita molntappar i linje från norr till söder, blev detta henne en väg för flyttfåglarna — och hon hälsade till sagokungen från juni. Hösten hade kommit för henne och vek sedan aldrig från henne, trots mig, hennes son, som hon födde några månader därefter under större jämmer från själen än från kroppen. Jag är dock glad att jag fått göra henne glädje — åh, min härliga mor! Jag gjorde henne glädje. Hon sade mig det innan ögonen brusto i det huvud, som blev silvervitt innan det nådde sitt trettiofemte år, dödsåret …

Vad tycker herrn om historien? — —

Men långt fram i mars kommo varma vindar från golfströmmen. Skogen svartnade och det droppade från tallen. En sådan dag snörde hon sina skidor. Hon kände, att hon skulle få sin prövande dag, och den kunde hon icke vänta i stillhet. Det var en sorg, som gick över allt förstånd. Gud vet ett vilset sinnes vägar men varför — varför — rände hon till fjälls med slikt i sikte — vad tror ni att hon ville? … Ville hon leva? … Snön klabbade och det var sent på dagen, då hon nådde Tjalafjälls rygg. Hon hade

76