Historien om Gunnel
varg i följe. Där måste hon sätta sig — måste lägga sig — och där föddes jag … Det här är Gunnels historia … Över detta fjäll går kanske en gång var tredje vecka en människa. Hade det icke hänt denna dag — vad så, min herre? Än i dag vet jag icke, om lappen, som kom, hade följt vargspåret eller skidornas spår, men han kom lämpligt. Han hjälpte henne att stöka undan — badade mig i snön — tog mig i sin kolt och rände nedför fjället genom Granliden till Maktoberg. Hon kom efter tyst, matt och tårlös i kvällningen, några tummar senare.
Vad tycker ni om historien? Det var tre kvarts mil till Maktoberg från det blodiga stället i snön … Vad har ni att anmärka till historien? — Det är historien om Gunnel … Ni har tårar i ögonen … Gud i himlen, herre, om ni nu icke hade haft tårar i ögonen …!”
”Det finns inte spår av skonsamhet hos er”, mumlade den andre.
“Var. … hm … främlingen mer skonsam?”
Den unge diktaren, Gunnels vackre son, såg upp och såg på den elegante mannen bredvid honom.
”Jag ville skrika ett okvädinsord i ansiktet på någon”, sade han.
”Talade hon aldrig om den sommaren, då främlingen var hos henne?” Frågan kom nästan viskande.
”Nej, men folket berättade om den.”
”Och vad sade det?”
”Mycket. Mer än som sant var. Jag ville slutligen ingenting höra … Hon vallade själv sin boskap den sommaren, ni vet. Sätern var långt från byn … Mycket kom det nog av att hon var så ensam där. Det var icke säter att vara ensam uti, ty där — ni kan gärna le — bodde vitrer och fanns osynlig boskap och där fanns annat, otrevligare än vitrer, ty dessa skada ingen, om
74
