Historien om Gunnel
vackert. ’Du är min rädderman’, sade hon och log med sitt ljusa ansikte … och så kom det, som … jag icke hade väntat …”
”Jag vet vad ni icke väntade — jag vet vad det var. Hon föll er om halsen och gömde sig … Ni visste icke, att ett sådant äventyr tager en människa så, att hon icke vet vad hon gör och att folk, som kommer till, jaga de besynnerliga bort. Då händer det alltid, att den borttagna klamrar sig fast vid den, som kommer — yrvaken, glad, förkrossad.”
”Ja”, sade den gamle. ”Jag miste sans och besinning, då jag höll det varma människobarnet i min famn …”
Ynglingen fortsatte: ”Hon var den fagraste plantan i landet. Vem hade icke mist besinningen i hennes armar …? Och sålunda gick det till att hon …”
Professorn suckade. ”De dagarna komma aldrig åter — och hon kommer aldrig tillbaka. Jag har rest upp för att söka henne nu … och kommer för sent. Jag följer dig till obygden och du följer mig tillbaka. Du är ju min son och hennes.”
”Nej, det vill jag icke. Hennes årslånga gråt skall alltid stå mellan er och mig. Jag skall aldrig glömma den stund, då hon hade mördat mig, som hon trodde, och ropade ert namn i förtvivlan. Jag sade att jag hade glömt namnet … nej — ingen kan glömma det han hör en sådan stund. Jag visste, vad han hette, som jag bar hat till. Vänd om här och låt oss skiljas. Jag har icke kämpat mig fram hittills, för att nu, då jag känner min egen kraft, bli en pappas gosse. Min väg går till fjällen och till min diktning. Vad Gunnel kände, där hon sprang fridlös i hembygden, skall jag dikta. Jag har historier i blodet … jag är ju Gunnels gosse. Oäkta kalla de mig — äkta, säger jag. Jag går till fjällbygden och händelserna.”
76
