Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs

En ringdans medan mor väntar …

där han stod, högt i vädret som en boll, under ett avgrundsvrålande, såg Salmon att han fått sin rock söndersliten och sitt skinn rispat. Nu visste han, att leken icke skulle ändas förr än en av dem låg kall och stilla. Hade utsikten till en uppgörelse i godo för en stund sedan varit ringa, var den nu ingen. Det syntes tydligt att nu skulle det gälla för Björn-Salmon, om han ännu var Björn-Salmon. Nu skulle enderas liv spillas, men knappast björnens … i sådan ojämn strid. Salmon tänkte: ”det är icke jag, som blir änkling i natt; det är mor, som blir änka … mor, som väntar mig.”

Nalle dansade som en besatt, skummade, väsnades och skrek. Han sprang icke längre i lovar. Han stod vid trädet i upprätt ställning och bet å ömse sidor efter nybyggaren. Barken klöstes och föll till marken i stora flagor under klornas jämna piskande. Salmons klädslarvor fingo också sitt. Axeln var halvnaken och våt av blod, men den hand, som höll kniven, rörde sig oavbrutet och var alltid färdig.

Solen gick upp. Det berg i söder, som syntes från detta ställe, stod i violett och drömde, utom i toppen, som var vaken och skinande röd av solsken. Så här dags borde Salmon varit hemma med hjälpen … hemma i stugan … som nu skulle bli ödsligare än förr … barnen jagade ut i bygden att tigga och lida nöd … far borta för alltid … en historia från fjällbygden … en riktigt svart obygdshistoria, sådan som de kunna vara här uppe.

Det, som nu hände, gick i virvlande fart.

Än en gång övergick björnen till sina kastningar, rullningar, volter och äventyrligheter i den högre gymnastiken. Salmons ögon voro blå och kalla som en frostnatthimmel — veko icke en sekund ifrån den hoppande besten, som, inom håll, alltid möttes av en

85