En ringdans medan mor väntar …
björnens revben med syfte åt hjärtat. Salmons läppar voro blå, skrumpna; tungan var torr i munnen; ögonen gnistrade. Ännu var Salmon Björn-Salmon!
Och Nalle sjönk på stället, rullade baklänges, men studsade upp igen, sprang i en virvlande krets inåt småbuskarna, som böjde sig som säv, kom tillbaka, steg ännu en gång i brottareställning fram, fick på nytt smaka den långa kniven och snurrade runt.
Salmon var i en underlig sinnesstämning. Inom honom vaggade, som han tyckte, röda vågor fram och tillbaka, marken gungade under honom, och ögonen sågo icke riktigt … ”det vore dumt att svimma nu”, tänkte han och drog djupt efter andan: ”jag får icke gå under för mors skull”.
Någonting rörde sig uppe i furans krona. ”Det var en djärv fågel, som sitter där”, tänkte Salmon och högg ännu en gång björnen till möte, ännu en gång mellan revbenen.
Salmon mäktade aldrig riktigt skildra det som nu kom, då han ibland berättade historien. Men Nalle hade tumlat som en hösäck och vält sig. Han hade hoppat på stället och vrålat högt. Han hade sprungit små susande snabba krokar på stället, sade han. Det oskadda ögat hade glimmat som ett eldkol och stuckit som en syl, men det andra hade varit gömt av blodlevrar, sade han. För varje steg, för varje flåsande suck hade blodströmmen stått som ett grovt spö, som ett skackelämne så grovt, påstod han, och mycket hade det gjort, att det gick som det gick, att Nalle inte givit sig tid att stanna ett ögonblick, draga skinnet över såren och vrida håret i en tått över dem, såsom de bruka ibland, som han sade och påstod. Om han ljög eller ej, vet jag icke. Han är för övrigt inte den ende, som haft att berätta om sådana ting. Det är många konstiga historier ur våra skogar här nordpå.
88
