En ringdans medan mor väntar …
Solen hade stigit högt. En glimmande guldtråd smög sig genom barr och löv till stridens fura för att se vad som stod på. Runt om sjöngo trast och fink. Järpen visslade i sidlandet, och tranan ropade från träsket. Vinden låg från bygden i dag.
Ännu en gång stod björnen upprätt vid furan, men den käft, han öppnade, var full av blod från genomstungna lungor. Än en gång smög Salmon undan i en halvrund rörelse och än en gång nyttjade han kniven: det tog rätt i hjärtat. Än en gång: det tog i halsen. Och den sjunkande, blödande, ludna massan fick rasande hugg på hugg … i bringan … i huvudet … i ramarna … i sidan … “Där har du”, skrek Salmon och svor en kötted … ”där har du! … där har du för mor! … där för ungarna! … där för hela natten, din satans djävel! vill du dö? … vill du? … vill du? … vill du? … vill du?”
Björnens sista rytande kvävdes halvfärdigt, och som genom ett silande höstregn på en fönsterruta såg Salmon genom svett och tårar, hur Nalle reste sig igen, föll, reste sig, skalv i ryckningar, föll ännu en gång och — låg där.
Salmon sjönk ihop vid furans fot. Han var dödstrött och ledbruten; nu kände han det. Hans högra hand hängde som död, men höll ännu kniven. I denna ställning träffade honom några solstrålar och kysste honom på kinden.
Han klippte med ögonlocken och ville mota sömnen. Han tänkte: skulle han fortsätta i sitt ärende … det kunde ju hända, ja … eller skulle han vända om och gråta över liket hemma? Det var en så sugande ångest uti honom. Han skulle nog aldrig slippa olyckan denna dag, vad heller som var. Den fattige får veta, att han är till i denna världen. Vem skulle han få att bära liket över skogen på lördag … det bleve dyrt … kistan
89
