Senjens storbjörn
Gårdsmannen kunde icke sova; det var käringens och hans väntans skull. Hans väntan kittlade honom i kroppen. Käringens pipande näsa varslade en fara, en jämmer, en olycka. Det liksom ropade till honom fjärran ifrån av en i nöd stadd — det var käringens näsa visserligen, visserligen! — och det var ändock så obeskrivligt hemskt i den tysta natten.
Han steg upp och tassade omkring på golvet med ohörbara barfotasteg. Han bar på ett hjältemodigt beslut, men det syntes icke på honom. Han skulle göra en hjältegärning, men han skälvde vid tanken på det avgörande ögonblicket, som skulle komma förr eller senare denna natt. Bössan lutade mot dörrpanelen och tittade mot taket med sitt djupa och svarta öga.
Vid fönstret ställde sig gårdsmannen, som var en tysker, och såg ut över fjället och slätten: där i klyftan skulle Senjens storbjörn komma som ett stort bylte med gnistrande ögon. Huru de skulle göra upp sina affärer i tysta natten visste den store i höjden! Om han ändå hade skrutit mindre — om han hade låtit vara att lova så stort, att storbjörnen skulle dö för hans hand denna höst och denna vecka! Handelsmannen på Gillbostad, hans gode vän, skulle grina åt honom flera år, om han icke höll sitt ord.
Ett stilla tramp hördes. Det växte och kom närmare. Tyskens varma bön om ett uppskov till nästa natt hade vår herre alltså icke hört!
Björnen!
Där kom han utför sluttningen, utför backen. Han gjorde sig ingen brådska och hade ingen rädsla. Han stannade gång emellan och vädrade — stod mörk och tjock som en fläck i det månglänsande landskapet målerisk och jovialisk.
Natten förut hade han gjort ett besök i granngården och för-
92
