KAP. I.
Den ursprungliga vattenrättsordningen.
Alltsedan hedenhös finnes i Sverige ett s. k. allmänt vattenregal.
Detta dock under två förutsättningar:
1:o. Att med allmänt vattenregal företas en staten såsom sådan tillkommande äganderätt till vattnet,[1] samt
2:o. Att begreppet stat anses omfatta icke allenast den nutida helstaten utan ock de i medeltidens förbundsstat ingående särskilda småstaterna (landskapen).[2]
Det staten sålunda tillkommande vattenområdet har emellertid till större delen öfverlämnats för tillgodogörande åt enskilde statsmedlemmar.
Detta öfverlämnande har skett på två väsentligen olika sätt, nämligen antingen så att hvarje statsmedlem ägt fri, ehuru lagbunden, förfoganderätt till allt vattnet (allmänningsrätt) eller ock så att vissa statsmedlemmar (jordägare) i vissa hänseenden ägt uteslutande förfoganderätt till visst vatten (på jordäganderätt grundad vattenrätt).
Det förra är det ursprungliga.
Tydligast synes detta, hvad det s. k. gamla Sverige angår, af den äldre Västgötalagens stadganden i ämnet.
Skillnaden mellan rätten till vatten och rätten till grund var iakttagen. Då det i jordabalken 17: 3 föreskrifves, att om vatten rinner mellan tvenne markområden, skulle hvar
gärda för sin odal och mötas i midströmmen, afser detta
