Hvad då begränsningen af de publika och privata vattenområdena angår, gäller det att tillse, hvad som i hvarje landskap varit ren allmänning eller icke.
Beträffande först Östergötland är denna fråga ordnad uti detta landskaps lag B.B. 28: 3, som stadgar, att om by och allmänning mötas i vatten, då skall by hafva ett vattenområde längs stranden, hvars yttergräns närmare bestämmes genom kast af s. k. haka skapt, men hvad som ligger utanför är fortfarande allmänning, liksom det varit förut. Sannolikt gäller detta dock endast uti insjöar. Uti rinnande vatten är det antagligt att midströmmen i regel utgjort gräns mellan by och allmänning.[1]
Södermannalagen har intet stadgande i detta ämne.
Beträffande däremot Upplandslagen är att iakttaga bestämmelsen uti Wiþ. B. 20 pr. angående fördelning af allmänning mellan folkland och hundari. Hvartdera skulle erhålla hälften däraf med det tillägg, att vid delning mellan två hundari ⅔ af det gemensamma området skulle till hälften för hvardera tillfalla byarna å ömse sidor.
Men äfven för det fall att sjö låg inom det privata landområdet, gifves en rättsregel för bestämmande af gränsen mellan och allmänning. »Slutar bolstad vid sjö», heter det (Wiþ. B. 17 pr.), »han äger ej mera i sjö, än han må kasta med sten, då han står å land». Här förutsättes tydligen, att hela sjön är ursprunglig allmänning. Någon närmare bestämning angående sjös storlek finnes icke. Stadgandet måste således hafva afsett alla sjöar af den storlek, att någon allmänning återstått sedan strandbyarna medelst stenkast fått sin andel däri bestämd - en regel, som endast modifieras af den förutgående bestämmelsen, att om två byar ligga sidolångs vid sund eller sjö, äge de half sjö hvar.
Öfvergå vi därefter till Västmannalagarna, finna vi att äldre lagen icke bestämmer någon gräns mellan by och allmänning hvarken till lands eller vatten. Hela det okultiverade landet låg alltså i ett sammanhang ända tills skifte åkom. Och äfven om de enskilda byarna redan nu ansågos ha en viss företrädesrätt till närmast liggande allmänningsdelar, har sannolikt faktiskt den gamla ursprungliga allmänningsrätten tämligen oberörd bibehållit sig. Den yngre
- ↑ Jmf. Ibm § 4.
