14
lagen däremot innehåller väl stadganden angående fördelning af allmänning mellan hundari (B. B. 20 pr.) men intet mot U. L:s svarande stadgande, vare sig angående afvittring mellan by och hundaris allmänning i allmänhet eller mellan by och vattenallmänning i sjöar. Allt vatten inom berörda allmänningsområden måste därför fortfarande hafva betraktats såsom allmänning, äfven om de enskilda strandägarne företrädesvis tillgodogjort sig detsamma.
Beträffande ändtligen Helsingelagen innehålles däri (Wiþ. B. 14: 2) den allmänna regeln, att flat kiol», d. ä. vattendelarna mellan floderna, är allmänning både land och vatten.[1]
De mer eller mindre bestämda gränser, som ofvan uppdragits mellan det publika och privata vattenrättsområdet, måste tydligen afse både vatten och grund. Ett vittnesbörd härom hafva vi uti U. L:s bestämmelser om äganderätten till landfast holme i sjö (Wiþ. B. 17 pr.). Ligger sådan holme nämligen ena landet närmare än det andra, då ägde den af vattnet mera, som ägde mindre af holmen, hvaraf framgår att då landfast holme står i omedelbart sammanhang med vattengrunden, fördelningen af ägoväldet i sjö jämväl afsåg grunden.
Sedan sålunda gränsen mellan de publika och privata vattenområdena uppdragits följer, att angifva gränserna mellan det privata vattenområdets särskilda delar.
Dessa gränser bestämdes olika i rinnande vatten och i sjöar.
Rinnande vatten torde i regel hafva haft vitsord såsom laga skillnad mellan byar, om rå och rör ej funnos. För att vattendrag skulle utgöra rågång synes man dock hafva fordrat, att det skulle vara af en viss storlek, så stort att det kunde vända ut hjul på kvarn eller att man kunde ro däri med tvåårade båtar.[2]
Om alltså vattendrag utgjorde laga skillnad mellan byar å ömse sidor, ansågs gränsen än gå i midströmmen än i midvattnet. Det förra torde hafva varit det ursprungliga, alldenstund gränsen sålunda bestämdes — förutom i Skåne- och Västgötalagarna — jämväl i Östgötalagen.[3] Det senare före-
