16
bygga, om de vilja, och då bygge hvar efter som han har i byamål och i tomt.[1]
Det senare framgår åter tydligast af Hels. L. B. B. 14: 1, som lyder sålunda: »nu kunna sjöar eller sund ligga mellan byar, då äge hvar by not-dräkt och not-lag för sitt land. Om småsund och nor — — — då äge hälften hvar. — — — Den äger vatten som land äger.»
Allt vatten, som låg inom bys ägovälde, var, som sagdt, byns gemensamma tillhörighet. Sålunda stadgar S. M. L. B. B. 20: 4: »ligger strömvatten till by, hvari kvarnar eller fiskegårdar kunna byggas, skifte ägarne dem (d. v. s. byggnadsplatserna) efter rätt byamål»; och Ö. G. L, Egn. S. 24: »äro (platser för vatten- eller fiskeverk) obyggda, då gånge till skiftes; tage så attung som attung».[2]
I detta sammanhang må emellertid påpekas att rågångar ingalunda alltid voro utstakade emellan byar och enstaka gårdar. Ofta kunde ett större eller mindre antal sådana själfständiga jordfastigheter ligga i samfällighet med hvarandra med afseende så väl å land som vatten.
Härpå syftar t. ex. ett så allmänt uttryck som detta: »nu äga män fiske samman eller kvarnströmmar».[3] För sådant fall gifvas ock regler för skifte af »mölnostäder» de särskilda bolstäderna emellan,[4] hvarvid det lätt kunde hända, att vid senare rågangsförrättningar en by fick »mölnostad» inom annan bys rågång.
Att uti skiftade byar, där vattnet icke uttryckligen skiftats, jämväl vattengrunden betraktats såsom gemensam, anse vi för sannolikt, ehuru tvenne af Svealagarna innehålla ett stadgande, som kunde gifva anledning till en annan tolkning.
Detta lyder sålunda: »nu dela två om fiskevatten; säger en sig äga mera lott i vattnet och hafva mindre af fisken, nu vill jag veta min lott af vassar och verk, då gifs den vitsord, som skifta vill. Han skall begära skifte inför sina grannar och lott för socknemän. Nekar han (meddelägaren) honom rätt skifte och fiskar (farr) sedan i hans oskifta lott, då
