böte tre marker; fiskar han, sedan skiftadt är, olofvandes, då böte efter hvarje åverkans beskaffenhet».[1]
Häraf skulle kunna dragas den slutsatsen, att vattengrunden ansetts såsom skiftad i och med skifte af stranden, då hans »oskifta lott» såsom föremål för åverkan skulle innefatta vattenområdet utanför hvars och ens strandteg. Då emellertid en sådan tolkning skulle, såsom vi på annat ställe skola närmare utveckla, strida dels emot byamännens allmänna andelsrätt uti bys alla tillhörigheter och sålunda äfven vattengrunden, dels ock emot skiftets natur af »rätt solskifte», enligt hvilket hvars och ens rörteg icke alltid komme att ligga invid hans strandteg, hålla vi före att en motsatt tolkning äfven för ifrågavarande epok af vår rätt måste förkastas.
I så fall lär stadgandet icke kunna tolkas annorlunda än såsom ett förbud vid äfventyr af 3 markers böter för ene delägaren att fiska i det gemensamma fiskevattnet, sedan skifte i laga ordning blifvit af meddelägaren begärdt.
Jämväl i skiftad by torde därför så väl grund som vatten hafva utgjort en samfällighet ända tills skifte däraf i laga ordning ägt rum.
Att ändtligen humpar, urfjällar och vissa slag af afgärdabyar endast haft rätt till vatten inom egna rågångar samt att för dem icke tillämpats regeln: »den äger vatten, som land och strand äger», synes tillräckligt tydligt af lagstadgandena i ämnet. Sålunda säger Ö. G. L. (B. B. 8: 1): »nu om man köper hump i skog eller äng och ligger ström nedanför eller fiske; då räcker ej humpen längre än dit han är köpt. De äga ström eller fiske som odal äga; och har han så mycket som han köpte med humpen. Vidare U. L. Wiþ. B. 17, 3: »nu ligger urfjäll i by och bönders bolstäder, äro rå röjde, dike skurna, ren lagd och hägnad utan och ofvan, gifs den urfjäll våld och vitsord, vare sig han ligger i åkrar eller ängar, skogar eller kärr, betesmark eller allmänningar. Äro ej dylik skäl till urfjäll, som nu äro sagda, gånge då åter urfjällen i rätt byskifte. Ändtligen heter det uti Ö. G. L. (B. B. 28: 5): »nu görs by af by, ligger till ha och hamna, vet sina råmärken, då hafver han vitsord värja det som han hafver fångit och ej till högaby öfver råmärke
- ↑ V. M. L. II B. B. 16: 2 och U. L. Wiþ, B. 16: 2.
