Sida:Åström Svensk vattenrätt.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs

20

obyggd på djupet; bygger (någon) mera, tage upp och öppne (vattnet) och böte 3 marker till treskiftes.»

Stadgandet afser alltså farled, ehuru den är bestämd att utgöra viss kvotdel af vattendragets bredd, liksom frivattnet i Södermanland.

Ifrågavarande led skulle icke finnas i alla vattendrag, utan endast i dem, som voro af en viss betydelse för samfärdseln. Och någon skillnad emellan större eller mindre farled är ej gjord. En annan olikhet är att farleden skulle alltid framgå i djupaste vattnet.

Yngre Västmannalagen däremot omtalar både frivatten och farled.

I de 4 största vattendragen, nämligen Arbogaån, Kolbäcksån, Svartån och Sagån, skulle »tridjungen löpa lös i vattnet» (B. B. 23: 3). Men härjämte finnes ett allmänt stadgande (B. B. 22: 3) så lydande: »Ligger sund emellan byar, hundari eller folkland, äger ledsund, som är allmanna led, vara 12 alnar bredt. Båtaled, som ej är allmanna led, (skall vara) 6 alnar. Hvar som mera täpper böte 3 marker.»

Upplandslagen har ändtligen ett, med sist anförda, likartadt stadgande, endast med den skillnaden att bredden af ledsund och båtaled är densamma som i Södermannalagen.

Enligt alla ofvan anförda Svealagar kunde sålunda allmän farled finnas i vattendrag; men frivatten endast enligt Södermanna- och Västmannalagarna.

Ändamålet med frivattnet synes, äfven i här afsedda fall, hafva varit att i första hand förekomma skadlig uppdämning, liksom farleden tydligen haft till uppgift att förmedla samfärdseln.

Dock synes det icke osannolikt, att man redan under medeltiden betraktat så väl frivattnet i egentlig mening som farleden såsom ett allmänt frivatten med uppgift att förebygga skadlig uppdämning, förmedla fri samfärdsel samt bereda fri fiskeled.

Uti ett af konung Magnus d. 1 sept. 1347 i Åbo utfärdadt dombref förklarades, att hvar och en ägde bygga i Kumoboå, som han land ägde, dock så att skipeledin ej minskas och fisken ej hindras samt att en nämnd af jordägare skulle skada huru med allmanna leden skulle vara, så att ingen hindrade någon.[1]

  1. D. S. n:r 4218. Jmf. ock nr 4252.