Och enligt underlagmannen i Östergötland Peder Tomassons dombref, utgifvet i medlet af sept. månad 1399, gillades Esbjörn Djekens klagomål öfver olaga byggning i Börsohults å (Motala ström mellan Vettern och Boren) på den grund att allmänningsfarled genom byggnaden stängdes. Då mera än 50 fots fall på 1⁄3 mil finnes i denna å, är det föga troligt att med allmänningsfarled, endast afsetts verklig samfärdselled utan att farleden också haft till ändamål att förhindra skadlig uppdämning samt bereda fri fiskedrift.[1] Vattenfall uti farleder förbigick man nämligen medelst fartygens framdragande å land (s. k. ed), och om farled endast haft till ändamål att förmedla samfärdseln, hade det ju för farleden varit tämligen likgiltigt, om vattenfall öfverbyggts eller icke.
Af ofvan anförda handlingar framgår också att frivatten och farled icke förekommit endast uti Svealandskapen utan äfven i Finland och Östergötland.
Sedan vi nu framställt grunddragen af den publika och privata vattenrättens omfång både med afseende å grund och vatten skola vi nu öfvergå till redogörelsen för vattenrättens innehåll.
Hvad då först det publika vattenområdet eller allmänningarna angår må endast anmärkas, att deras tillgodogörande varit vederbörande menigheters ensak, så att »alle män» disponerat öfver landsallmänningarna och häradets män öfver häradsallmänningarna. Därför hafva förbud utfärdats att »fara eller fika» i annans allmänning så väl i skogar som vatten.[2]
Beträffande därefter det privata vattenområdet är det att märka, att enskilde icke haft rätt att uteslutande tillgodogöra sig vatten, mer än i tvenne hänseenden, nämligen
1:o såsom fiskevatten samt
2:o såsom drifvatten.
Att enskilde tillerkänts förfoganderätt öfver deras vattenområden såsom fiskevatten är obestridligt. Tydligast uttalar Hels. L. B. B. 14 detta, då det heter: nu skall »hvar man själf råda öfver sitt fiskevatten», hvarmed sannolikt för-
