var Roses lilla bön på kvällen till den dag, då hon fyllt fjorton år.
— — —
Två dagar senare återvände Campbells hem, ett större sällskap än när de kommit, ty d:r Alec eskorterade dem och Kitty Komet blev buren i en korg, försedd med en mjölkflaska, några små smörgåsar och ett docktefat att dricka ur samt dessutom en liten mattstump att ligga på i sin salongsvagn, ur vilken hon jämt och ständigt stack upp huvudet på det putslustigaste sätt.
Det blev ett väldigt kyssande och kramande, viftande med näsdukar och sista gången farväl, då de begåvo sig av, och när de brutit upp, kom mor Atkinson springande efter dem för att stoppa ner i vagnen några små kakor, direkt ur ugnen, åt de små raringarna, som kanske tröttnade på smörgås under den långa dagsresan.
Ännu en start och ännu en halt, ty några grannbarn kommo springande och fordrade att återfå tre små kattungar, som Snokis helt kallblodigt stoppat ner i sin väska. De stackars kattungarna blevo räddade, ehuru halvkvävda, och återställda till sina rättmätiga ägare under gråt och tandagnisslan av den lilla röverskan, som förklarade, att hon »togde dem bara för att de ville följa med sin syster Tomet».
Start nummer tre och stopp nummer tre! Ty Frank ropade an dem med lunchkorgen, som hade blivit glömd, sedan alla försäkrat, att den fanns i gott förvar i vagnen.
Sedan bar det äntligen av, och resan fördrevs angenämt av Snokis och Kitty Komet, som lekte så trevligt, att de betraktades såsom allmänhetens välgörare.
— Rose vill inte komma hem, för hon vet, att tanterna inte låter henne ströva omkring så, som hon gjorde i Cosey Corner, sade Mac, när de närmade sig det gamla huset.
— Jag kan inte ströva omkring, om jag vill det aldrig så gärna — åtminstone inte på en tid, och jag skall tala om för dig varför. Jag vrickade foten, när jag ramlade av Barkis, och det blir värre och värre, fastän jag gjort allt, jag kunde hitta på för att kurera det och dölja det för att inte oroa någon, viskade Rose med av
