kis lekte »pappa och mamma och barn» i en vrå med Komet och Roses gamla docka som barn.
Så kom Phebe upp med ett visitkort. Rose tittade på det och gjorde en grimas; så skrattade hon och sade:
— Jag tar emot miss Blish. Och omedelbart efteråt anlade hon sin »söndagseftermiddagsgåbortmin», drog fram sin medaljong och ordnade sina lockar.
— Du kära varelse! Hur mår du? Jag har försökt komma hit varenda dag ända sedan din hemkomst, men jag har varit så upptagen, att jag verkligen inte kunnat det förrän i dag. Så roligt, att du är ensam, för mamma sade, att jag fick sitta en stund hos dig, och jag har tagit med mig min virkning. för att visa dig den, för den är förtjusande, utropade miss Blish och hälsade Rose med en kyss, som inte blev vidare varmt besvarad, ehuru Rose artigt tackade henne för att hon kommit och bad Phebe skjuta fram en länstol.
— Så trevligt att ha en kammarjungfru! Men du måtte ändå känna dig ensam och längta efter en skötevän, sade Ariadne och tog plats.
— Jag har mina kusiner — började Rose.
— Herreje, barn, inte tar du väl de där stora pojkarna till vänner? Marama säger, att hon inte finner det passande, att du är så mycket tillsammans med dem.
— De är som bröder, och mina tanter finner det passande, svarade Rose skarpt.
— Jag tänkte endast säga, att jag gärna skulle vilja ha dig till min skötevän, för Hetty Mason och jag har blivit ovänner och talar inte med varandra. Hon är så tarvlig, att jag måste uppge henne. Tänk bara, hon betalade aldrig tillbaka en karamell, som jag gav henne, och bjöd mig inte till sitt kalas. Karamellen hade jag kunnat förlåta henne, men att bli utesluten så där ohövligt var mer än jag kunde bära, så jag sade åt henne, att hon aldrig mer skulle se åt mig.
— Du är mycket vänlig, men jag tror inte, att jag vill ha någon skötevän, sade Rose. Nu var saken den, att miss Blish i själ och hjärta tyckte, att Rose var en »nosig kattunge», men de andra flickorna ville gärna men kunde icke göra hennes bekantskap och mamma sade, att Campbells är en av våra förnämsta familjer,
