Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/111

Den här sidan har korrekturlästs

Och det är mycket värrare än att ta en gammal trasa, och jag hatar dig för att du kommer min Snokis att gråta! Jamies en smula osammanhängande explosion hade en sådan verkan, att Snokis lilla synd ögonblickligen var glömd och Rose kände, att hennes stund kommit.

— Vad? Vad? Vad? ropade pojkarna om varandra, i det de släppte kolskyfflar och knivar och skockade sig kring Rose, och med ett svagt »Ariadne tvingade mig därtill!» begravde hon huvudet bland kuddarna som en löjlig liten struts.

— Jag trodde inte, att hon kunde vara så fånig, sade Mac i en ton av missräkning, som sade Rose, att hon sjunkit i sin vise kusins aktning.

— Den där flickan Blish är ett nöt och borde inte få komma hit med sina fåniga idéer, sade prinsen.

— Vad tycker du om det, farbror? frågade Archie, som i sin egenskap av familjens huvudman ansåg, att man först och främst borde upprätthålla disciplinen.

— Jag är mycket förvånad, men jag ser, att hon, när allt kommer omkring, är flicka och måste ha sin fåfänga tillfredsställd, liksom alla andra, svarade d:r Alec med en suck, som om han väntat att i Rose finna ett slags ängel, som stod över alla jordiska frestelser.

— Vad tänker du göra med avseende därpå, farbror? frågade Geordie, som undrade vilket straff kvinnliga brottslingar fingo utstå.

— Eftersom hon är så förtjust i prydnader, blir det kanske bäst, att vi ger henne en näsring också. Jag har någonstans en sådan, som en skönhet på Fidjiöarna burit — jag skall leta rätt på den. Han överlämnade Snokis åt Jamie och reste sig upp, som för att utföra sin hotelse.

— Bra! Bra! Vi gör det nu med ens! Här är en borr, så håll fast henne, gossar, medan jag gör i ordning hennes vackra lilla näsa, ropade Charlie och ryckte undan kuddarna, medan de andra dansade i sannskyldig Fidjistil omkring soffan.

Det var ett ohyggligt ögonblick för Rose, ty hon kunde inte springa sin väg — hon kunde endast skydda sin dyrbara lilla näsa med ena handen och sträcka ut den andra, i det hon skrek: O, farbror, rädda mig!