uppfostran, och jag hoppas, att du griper dig an med ens nu när du är frisk och stark.
— Vem är damen? frågade Rose.
— Tant Plenty. Hon har gjort detta hus till ett lyckligt hem för oss, så långt tillbaka vi kan komma ihåg. Hon är inte elegant men alltigenom god och så ålskad och vördad, att alla kommer att sörja och sakna henne, när hennes plats en gång står tom. Ingen kan fylla den, för denna goda själs solida, husliga dygder har blivit gammalmodiga, och ingenting nytt kan någonsin bli ens hälften så tillfredsställande — åtminstone inte för mig.
— Jag skulle tycka om att människor kände så för mig. Kan hon lära mig att göra, vad hon gör, och att bli lika god? frågade Rose med ett litet styng i samvetet för att hon någonsin tänkt, att tant Plenty var en alldaglig gammal dam.
— Ja, om du inte försmår så enkla lektioner som de, hon kan ge dig. Jag vet, att det skulle uppfylla hennes goda gamla hjärta med stolthet och glädje att känna, att någon har lust att lära av henne, för hon inbillar sig, att hennes dag är över. Låt henne lära dig att bli, vad hon har varit — en duktig, sparsam, godlynt husmor, skaparen och upprätthållaren av ett lyckligt hem, och så småningom kommer du till insikt om vilken värdefull läxa det varit.
— Det skall jag, farbror. Men hur skall jag börja?
— Jag skall tala med henne därom, och hon kommer att ordna saken med Debby, ty att laga mat är en av huvudsakerna, förstår du.
— Överenskommet! Överenskommet! Kom med och omtala allting för tant, för jag har bråttom att få börja, ropade Rose och dansade före honom in i salongen, där tant Plenty satt ensam och stickade helt förnöjt och dock redo att hjälpa var och en, som behövde hennes hjälp.
Det är onödigt att omtala, hur överraskad och förtjust hon blev, då hon blev anmodad att undervisa barnet i de husliga dygder, som voro hennes enda talang, och hur energiskt hon grep sig an med sitt uppdrag. Debby vågade inte knota, ty miss Plenty var den enda person, hon lydde, och Phebe visade öppet sin förtjus-
