källare, för att se att allt var som det skulle och lärde sig på det goda gamla sättet att sköta hushållet.
På eftermiddagen — efter åkturen eller promenaden — satt hon hos tant Peace och ägnade sig åt sömnad, under det att tant Plenty, som hade klena ögon, stickade och berättade trevliga historier från flydda dagar, så att till sist alla tre skrattade eller gräto tillsammans.
Det var en vacker syn att se den rosiga lilla flickan sitta där mellan de två gamla damerna, lyssna till deras instruktioner och liva upp lektionerna med sitt livliga prat och muntra skratt. Om köket utövat dragningskraft på d:r Alec, när Rose varit där, visade sig syrummet nu vara alldeles oemotståndligt, och han var så älskvärd och trevlig, att ingen hade hjärta att skicka i väg honom, i all synnerhet när han läste högt eller nystade garn.
— Så där ja, nu har jag gjort åt dig en ny omgång nattskjortor med fyra knapphål i varje. Titta efter, om de inte är väl gjorda, sade Rose en dag några veckor eftter det att lektionerna börjat.
— Ett alldeles utmärkt arbete, min nådiga, och jag är mycket tacksam — så tacksam, att jag skall själv sy i knapparna och bespara dessa trötta fingrar mera arbete.
— Kan du sy fast dem? utbrast Rose och spärrade upp ögonen av idel häpnad.
— Vänta ett ögonblick, tills jag hämtat mina sygrejor, så skall du få se, vad jag kan göra.
— Kan han verkligen det? frågade Rose tant Peace, när farbror Alec marscherade bort med komiskt viktig min.
— Ja, för all del. Jag lärde honom det för många år sedan, innan han gick till sjöss, och jag antar, att han sedan dess ofta måst reda sig på egen hand, så han har nog inte tappat handlaget.
Det hade han synbarligen icke gjort, ty han kom snart tillbaka med en lustig liten sypåse, ur vilken han tog upp en fingerborg, och efter att ha trätt nålen på tråden började han sy fast knapparna så skickligt, att Rose kände sig riktigt imponerad.
— Jag undrar, om det finns något här i världen,
