— Just vad jag önskar, svarade doktorn med retfullt lugn och gnuggade belåtet händerna. Nu ser Rose ut för att vara, vad hon är, en blygsam liten flicka, som inte vill, att man stirrar på henne. Jag tror emellertid, att hon skulle kunna få en gillande blick av människor, som föredrar förnuft och enkelhet framför grannlåt och plymer. Vänd på dig, min Hebe, och låt mina ögon fröjdas åt att se på dig.
Det var emellertid mycket litet att se, endast en helt enkel promenaddräkt i en mjuk, varm schattering i brunt, som nådde ner till skaften på ett par nätta lågklackade kängor, samt en sälskinnsjacka, mössa och en glimt av något scharlakansrött vid halsen.
— Vad tycker du om det, Rose? frågade doktorn, som ansåg, att hennes åsikt var av största vikt.
— Jag känner mig mycket besynnerlig och lätt, men jag är varm och ingenting tycks hindra mig i mina rörelser, svarade Rose och tog ett skutt, som exponerade ett par vackra damasker på ben, vilka nu voro lika fria och lediga som en pojkes.
— Jag inbillar mig, att du nu kan springa din väg för galna hundar och gå fort, utan att ramla på näsan?
— Ja, farbror! Och Rose svingade sig över det höga ryggstödet på soffan lika lätt och ledigt som någon av kusinerna, och sedan kilade hon i väg nedför hallen, som om hennes bastanta kängor varit ett par sjumilastövlar.
— Så där ja! Ni ser nu, hur det blir! Klä henne som en pojke, och hon kommer att uppföra sig som en pojke. Jag avskyr alla dessa uppfinningar av själsstarka kvinnor! utbrast tant Clara, när Rose kom springande tillbaka.
— Ah, men förstår du, några av dessa förståndiga uppfinningar härleder sig från fashionabla modister, som vill göra dig trevlig — eller vad du kallar »stilfull» — utvändigt och komfortabel invändigt. Mrs van Tassel har varit hos madame Stone och använder nu en sådan här dräkt. När jag frågade, hur det var med henne, talade Van själv om för mig, att hon slutat med att ligga på soffan och nu travar omkring på ett rent av förvånansvärt sätt, om man tar hennes klena hälsa i betraktande.
