mer, för jag känner händelsevis till ytterligare två julklappar, som väntar utanför dörren.
— O, en sådan rikedom! utbrast Rose, helt upprörd. Jag brukade önska mig ett par glastofflor liksom Askungen, men eftersom jag inte kan få dem, vet jag verkligen inte, vad jag skall önska mig.
Phebe klappade i händerna, då hon sprang fram till dörren och glatt utropade: Den ena av dem är för resten för era fötter. Jag vet inte, vad ni kommer att säga om den andra, men jag tycker, att den är stilig!
Och det gjorde även Rose, när hon fick se ett par blänkande skridskor och en vacker kälke.
— Dem har jag fått av farbror, det vet jag, och nu, när jag ser dem, kommer jag ihåg, att jag önskat åka kälke och skridsko. Är den inte stilig? Titta, så bra de passar! Och sittande på kälken, provade Rose den ena skridskon på sin bara fot, under det att Phebe stod bredvid och beundrade den vackra tavlan.
⁎
— Birnam skog har kommit till Dunsinane, Rose,
sade d:r Alec, i det han steg upp från frukostbordet för
att släppa in en procession av ek, gran och ceder, som
kom marscherande uppför trappan.
Snöbollar och »god jul» flögo omkring i flera minuter. Så grepo alla sig an med att pynta det gamla huset, ty den dagen brukade hela familjen alltid äta middag tillsammans.
— Jag red mil och milar, såsom Ben säger, för att skaffa den här vackra kvisten, och jag hänger den här, sade Charlie, i det han band fast en mattgrön liten gren vid kronan i stora salongen.
— Den är just inte vidare vacker, sade Rose.
— Det gör detsamma, för det är en mistelkvist och var och en som står under den, blir kysst, vare sig han eller hon tycker om det eller ej. Nu är ert tillfälle inne, mina damer, sade prinsen och tittade med sentimental min på flickorna, som hastigt retirerade från den farliga platsen.
