lilla flickans snyftningar och regnets medlidsamma plaskande. Phebe upphörde att rassla med bönorna, och hennes ögon voro fulla av medlidande, när de vilade på det lockiga huvud, som sänktes ned mot Roses knä, ty hon såg, att hjärtat under den vackra medaljongen var uppfyllt av smärta och att det eleganta förklädet användes till att torka tårar, som voro ännu bittrare än några, hon själv fällt.
Hur det nu var, så kände hon sig mera belåten med sin bruna kalikåklänning och sitt blårutiga förkläde; avund förvandlades till medlidande, och om hon vågat, hade hon gått fram och kramat om sin bedrövade gäst.
Som hon fruktade, att det kanske inte var passande, sade hon med sin muntra röst: Ni borde verkligen inte känna er ensam, ni som har en sådan massa släktingar och är så rik och kunnig. Ni kommer att bli förfärligt omhuldad, säger Debby, för ni är den enda flickan i hela familjen.
Phebes sista ord kommo Rose att småle genom tårarna; hon kikade fram från sitt förkläde med ett aprilansikte och sade i komisk förtvivlan: Det är just ett av mina bekymmer! Jag har sex tanter, och de vill ha mig allesammans hos sig, och jag känner inte någon av dem något vidare. Pappa kallade det här stället för tantkullen, och nu förstår jag varför.
Phebe instämde i hennes skratt och sade i uppmuntrande ton:
— Alla kallar det så, och det är ett mycket bra namn, för alla fruarna Campbell bor här i närheten och kommer ofta hit för att hälsa på de gamla damerna.
— Jag skulle kunna stå ut med tanterna, men det finns dussintals kusiner, förfärliga pojkar allesammans, och jag avskyr pojkar! Några av dem kom hit för att hälsa på hos mig i onsdags, men jag låg och vilade mig, och när tant kom upp för att hämta mig, kröp jag ner under filten och låtsades sova. Jag är tvungen att träffa dem någon gång, men jag känner mig riktigt rädd för det.
Rose ryste, ty hon, som bott ensam med sin sjuklige far, kände inte till något om gossar, utan betraktade dem som ett slags vilda djur.
— Åh, ni kommer nog att tycka om dem. Jag har
