i en soffa, och allmänt uppbrott följde. Alla stodo i hallen och togo avsked, då ljudet av en röst, som dämpat sjöng »Hem, ljuva hem» kom dem alla att tystna och lyssna. Det var Phebe, stackars lilla Phebe, som aldrig hade haft något hem, som aldrig blivit omhuldad av far och mor, syster eller bror, som stod alldeles ensam i vida världen och som dock var varken sorgsen eller rädd, utan tacksamt tog emot sina smulor av lycka och sjöng över sitt arbete, utan en tanke på att vara missnöjd.
Jag inbillar mig, att den lyckliga familjen, som stod samlad där, kom ihåg det, ty när den ensamma rösten avslutat sången, återupptogo andra röster den och avslutade den så vackert, att det gamla huset tycktes återupprepa ordet »hem» i öronen på de två föräldralösa flickor, som just tillbragt sin första jul under dess gästfria tak.
XX.
SKRÄMSEL.
— Bror Alec, du tänker väl inte låta barnet gå ut en så bitande kall dag som i dag? sade mrs Myra, i det hon en februarimorgon tittade in i arbetsrummet, där doktorn satt och läste tidningen.
— Varför inte det? Om en ömtålig sjukling som du kan tåla vid det, måtte väl min friska lilla flicka kunna göra det, i all synnerhet som hon är klädd därefter, svarade d:r Alec med retfullt lugn.
— Men du har ingen aning om hur skarpt vinden biter. Den går genom märg och ben, sade tant Myra och gned sin purpurröda nässpets med sin svarta handske.
— Det betvivlar jag icke, när du promt skall gå klädd i kräpp och siden i stället för pälsverk och ylle. Rose går ut i alla väder och kommer inte att taga någon skada av att åka skridsko en timme.
— Välan, jag varnar dig, att du leker med barnets