ning något varmt att dricka och tant Peace skickade ned sin egen fotvärmare och sitt broderade täcke »till den stackars älsklingen».
Uppfylld av ångest och ömhet, ägnade d:r Alec sig åt sin nya patient, tills hon förklarade, att hon var kry igen. Han lät henne icke stiga upp till middagen, utan matade själv henne och glömde alldeles sin egen, medan han satt och såg på hur hon dåsade av, ty tant Plentys dryck gjorde henne sömnig.
Hon låg så i flera timmar, och dåsigheten övergick till djup sömn, och farbror Alec satt alltjämt kvar på sin post och såg med tilltagande ängslan, att hennes kinder hettade av feber, att hennes andhämtning var hastig och ojämn och att hon stönade då och då, som om hon hade plågor. Helt plötsligt spratt hon till och vaknade, och när hon såg tant Plenty stå lutad över sig, sträckte hon ut armarna som ett sjukt barn och sade i trött ton: Får jag gå till sängs?
— Den bästa platsen för dig, älskling! Bär upp henne, Alec. Jag har varmt vatten färdigt, och efter ett skönt bad skall hon få en kopp av mitt sagote och bli insvept i filtar, så att hon sover förkylningen ur sig, svarade den gamla damen glatt och skyndade sedan bort för att utdela förhållningsorder.
— Har du plågor, älskling? frågade d:r Alec, när han bar henne uppför trappan.
— Det gör ont i sidan, när jag andas, och jag känner mig stel och besynnerlig, men det är inte så farligt, så var inte orolig, farbror, viskade Rose med en het liten hand tryckt mot hans kind.
Men den stackars doktorn såg orolig ut, och det hade han anledning till, ty just då försökte Rose skratta åt att Debby kom inrusande i rummet med en sängvärmare men kunde det ej till följd av plågorna och skrek i stället till.
— Pleurit! (lungsäcksinflammation), suckade tant Plenty från badkaret.
— Pneumoni! (lunginflammation) stönade Debby, i det hon bland sängkläderna stack ner en sängvärmare med långt skaft, som om hon haft för avsikt att fiska upp denna förrädiska sjukdom.
— O, är det farligt? frågade Phebe och var i sin
