alltsammans, ty i detta ögonblick hatade hon allt vad pojkar hette.
— Jag skall ge honom betalt för det, så låt inte den saken oroa er, sade Charlie och knöt hotfullt händerna. Men är Rose verkligen farligt sjuk? tillade han i ängslig ton, när tant Plenty travade över den övre hallen med en flaska i handen.
— Ja, det är hon. Doktorn säger inte mycket, men han kallar det inte längre för förkylning. Det är pleurit numera, och jag är rädd för att det i morgon är pjunomi; sade Phebe med en dyster blick på senapsplåstret. Charlie uppgav ett halvkvävt skratt vid detta nya sätt att uttala ordet pneumoni, till stor förtrytelse för Phebe.
— Hur kan ni ha hjärta att skratta, när hon har sådana plågor? Hör — och skratta sedan, om ni kan, sade hon med en tragisk åtbörd.
Charlie lyssnade och hörde små stönanden, som gingo direkt till hans hjärta och gjorde hans uppsyn lika allvarlig som Phebes.
— O, farbror, var snäll och gör slut på plågorna och låt mig vila ett ögonblick! Och tala inte om för gossarne, att jag inte var tapper! Jag försöker uthärda det, men det gör så ont, att jag inte kan låta bli att gråta.
Och och inte heller kunde Charlie det, när han hörde henne stöna dessa ord med bruten röst. Men på pojkars vanliga sätt ville han inte medge det, utan sade retligt, i det han strök sig med rockärmen över ögonen:
— Håll inte det där fördömda plåstret alldeles under näsan på mig — mina ögon svider av senapen.
— Förstår inte, hur den kan det, eftersom den inte är starkare än mjöl. Doktorn sade det, och jag skall gå och skaffa bättre senap, sade Phebe, som inte blygdes det minsta över att stora tårar fuktade det kasserade plåstret.
— Jag skall gå! sade Charlie och lade i väg som en oljad blixt, glad åt detta tillfälle att få försvinna för ett ögonblick.
När han kom tillbaka, hade den otrevliga sinnesrörelsen lagt sig, och efter att ha avlämnat ett paket med den starkaste senap, som stod att skaffa för pengar, begav han sig åter av för att »sträcka upp» Mac, vilket
