han i detta ögonblick betraktade såsom sin viktigaste plikt. Han gjorde detta så energiskt och grundligt, att den stackars vurmen blev utom sig av förtvivlan och gick till sängs den kvällen kännande sig som utstött ur mänskligheten.
Tack vare doktorns skicklighet och de andras hängivenhet kände Rose sig bättre vid midnatt, och alla hoppades, att det värsta var över. Phebe höll på att laga till te vid brasan i biblioteket, ty doktorn hade glömt att äta och dricka och tant Plenty påyrkade, att han skulle ha en kopp gott te efter sina ansträngningar. En knackning på fönsterrutan kom Phebe att spritta till, och när hon tittade upp, såg hon ett ansikte, som kikade in. Hon blev inte rädd, ty hon såg nästan med ens, att det varken var en vålnad eller en inbrottstjuv, utan Mac, som tog sig blek och hemsk ut i vintermånskenet.
— Kom och släpp in mig, sade han med dämpad röst, och när han stod i hallen, grep han Phebe i armen och viskade hest: Hur är det med Rose?
— Hon är gudilov bättre, svarade Phebe med ett småleende, som verkade som solsken på den stackars gossens ängsliga hjärta.
— Är hon alldeles kry igen i morgon?
— Bevars nej då! Debby säger, att hon säkert får reumatisk feber, om hon inte får nju-moni! svarade Phebe.
Då blev Macs uppsyn åter dyster och ångern började gnaga på hans hjärta. Han suckade och sade dröjande:
— Jag får väl inte komma in till henne ett tag?
— Det går naturligtvis inte för sig så här dags på natten, när vi vill, att hon skall få sova!
Mac öppnade munnen för att säga något mer, men i detsamma kom en nysning över honom, och ett högljutt »Atchi!» väckte alla ekon i det tysta huset.
— Varför återhöll ni den ej? utbrast Phebe i förebrående ton. Nu har ni nog väckt henne!
— Visste inte, att den skulle komma. Min vanliga otur, stönade Mac och vände sig om för att gå, innan hans olycksaliga närvaro åstadkom ännu mera skada.
Men en röst ropade sakta från trappan:
— Mac, kom upp! Rose vill tala med dig.
