Han skyndade upp till farbrodern, som stod och väntade på honom.
— Vad för dig hit vid denna timme, min gosse? frågade doktorn i en viskning.
— Charlie sade, att alltsammans var mitt fel och att om hon dog, hade jag dödat henne. Jag kunde inte sova, så jag kom hit för att höra efter, hur det var med henne, och ingen vet av det mer än Steve, svarade han med så sorgsen uppsyn och röst, att doktorn icke hade hjärta att göra honom några förebråelser.
Innan han hunnit säga något mer, ropade en svag röst: »Mac!» Och efter att hastigt ha viskat: Stanna bara ett ögonblick och smyg dig sedan bort, för jag vill, att hon skall sova, förde doktorn honom in i rummet.
Ansiktet på kudden var mycket blekt och barnsligt, och småleendet, som hälsade Mac välkommen, var mycket svagt, ty Rose var utmattad av plågor, men hon kunde icke somna, förrän hon sagt Mac ett tröstens ord.
— Jag kände igen din lustiga nysning och gissade, att du kommit hit för att höra efter, hur det var med mig, fastän det är så sent. Var inte orolig. Jag är bättre nu, och det var mitt fel, att jag blev sjuk, inte ditt, för jag borde inte ha varit nog fånig att vänta i kylan bara för att jag sade, att jag skulle göra det.
Mac skyndade sig att överhopa sig med förebråelser och att be henne inte dö, ty Charlies uppsträckning hade gjort ett djupt intryck på den stackars gossen.
— Jag visste inte, att jag svävade i dödsfara, sade Rose och såg på honom med ett högtidligt uttryck i de gråa ögonen.
— O, jag hoppas, att det inte var så, men folk dör emellanåt helt plötsligt, förstår du, och jag kunde inte känna mig lugn, förrän jag bett dig om förlåtelse, stammade Mac, som tyckte, att Rose redan såg ut som en ängel med det gullgula håret böljande över kudden och det undergivna uttrycket i det bleka lilla ansiktet.
— Jag tror inte, att jag skall dö — farbror låter mig icke göra det, men om jag gör det, skall du komma ihåg, att jag förlåtit dig.
Hon såg på honom med ett ömt uttryck i blicken,
