därav? frågade han med en plötslig rodnad på kinderna och ett skyggt uttryck i blicken, ty han blygdes själv litet över vad han ämnade göra.
— Vad vill du ha? frågade Rose, smått förvånad över hans fråga.
— Jag skulle vilja låna lite pengar. Jag skulle inte hysa en tanke på att be dig därom, om inte Mac alltid vore pank sedan han börjat med sitt gamla laboratorium, där han en vacker dag kommer att spränga sig i bitar, så att du och farbror får det nöjet att lappa ikop honom igen. Och Steve försökte se ut, som om denna tanke roade honom.
— Jag lånar dig med nöje, så prata på, sade Rose, som nödvändigt ville veta hemligheten.
Synbarligen mycket lugnad av denna tanke, omtalade Steve i korthet, hur saken förhöll sig.
— Som du säger, är det rätt, att jag talar om det för dig, men låt inte gossarne veta, att jag skvallrat, för då kommer prinsen att bita huvudet av mig. Jo, förstår du, Archie tycker inte om några av de prissar, Charlie umgås med, och drar sig för deras sällskap. Det gör prinsen ursinnig, så han fortsätter bara för att pina Arch, så nu talas de inte vid, om det kan undvikas, och det är hela osämjan.
— Är de där gossarne dåliga? frågade Rose ängsligt.
— Det tror jag inte — bara lite vilda. De är äldre än de våra, men de tycker om prinsen, för han är så trevlig, sjunger och dansar så bra och kan alla möjliga spel. Han klådde Morse på biljard, och det vill säga något, för Morse tror, att han kan allt. Jag åsåg matchen, och den var mycket stilig.
Steve blev riktigt ivrig under sitt framhållande av alla de framgångar, Charlie haft, ty han beundrade kusinen alldeles ofantligt och försökte ta efter honom. Rose kände inte ens till hälften alla de faror, som åtfölja sådana talanger som Charlies, men hon kände instinktivt, att det var något, som inte stod rätt till, om Archie ogillade det.
— Om prinsen tycker om en biljardspelande pojke bättre än Archie, hyser jag just ingen hög tanke om hans smak, sade hon strängt.
— Det gör han naturligtvis inte, men förstår du,
